Likt en flod i rött, strömmade orden ut ur ögonen på mig, något knöt sig i magen och jag vågade inte falla tillbaka. Allt jag ville var att säga dig sanningen, hålla om dig, kyssa dig, visa att mitt hjärta inte tillhör någon annan. Jag ville se dig le, lägga mitt öra mot ditt bröst, höra ditt hjärta slå som en gång förr. Jag saknar dina andetag, ditt sätt att titta på mig, din famn, ditt allt.

Ibland vet jag att du finns kring mig, och låter därför blicken falla mot marken. Jag vågar inte möta dina ögon, för atmosfären får mina ögon att svida. Jag vill så gärna att du ska tänka på mig ibland såsom jag tänker på dig, men jag vet att det bara är en önskan, ett skavsår i mitt hjärta, ett dumt jävla sätt att tänka.

Jag vet att du avskyr mig, och jag vet också att jag aldrig mer kommer få skymta i ditt liv igen. Men med tårar i ögonen säger jag det ytteligare en gång, glöm inte bort mig. Det finns en människa, en individ, en tjej här som tänker på dig dagligen, som fantiserar, som saknar, som verkligen älskar dig ...