Jag tror bestämt att det är i möten med människor man utvecklas.
Man kan ha teorier om hur man skall bete sig och analysera sitt beteende för att undvika gamla misstag. Men det är lätt att sitta hemma och säga "Joo men visst. Nu är jag riktigt stark i mig själv. Jag har ett bra självförtroende. Jag vet var jag står och jag vet vad jag mår bäst av. Jag har accepterat mig själv som jag är och om folk har problem med det, så är det deras problem"

Teorin är alltid annorlunda än verkligheten. Man kan aldrig förbereda sig själv tillräckligt. Man kan faktiskt inte vara beredd på det oförberedda.

Före detta pojkvänner verkar aldrig så exemplariska som en trisst fredagskväll då alla andra har någon att mysa med. " En gång slut, alltid slut. Har det inte gått år, och båda personerna vuxit och utvecklats otroligt mycket som individer, så kommer ingenting att ha förändrats.

Kom ihåg varför du gjorde slut, och fråga dig själv vad skillnaden skulle vara om det blev ni två igen. Kan det vara så att du egentligen bara vill känna tryggheten och närheten från förr? Ge dig i så fall det på annat håll, så slipper du falla tillbaka i gamla mönster.

There are no regrets in life, just lessons!

Förlåt mig, jag skäms så.
Jag menade inte att blotta mitt hjärta för dig,
lägga mitt liv i dina händer eller drömma om att få
stå på jordens skal och skrika ut min kärlek till dig.

Jag menade inte att falla till marken, utan att landa i din famn.
Heller inte att ge upp så lätt.

Det spelar ingen roll om de är en ny dag, nytt väder, nya år eller nya tag. Jag har ingen som helst anledning att ljuga längre, ljuga om att du är min enda riktiga kärlek, någonsin.

Du har alltid kunnat läsa mig som en öppen bok, och endå vart innehållet i varje kapitel.
Trots våra tvister har jag aldrig tvivlat, tvivlat på min kärlek till dig.

Idag kan jag inte komma dig närmare än i mina drömmar.
Bara Gud vet hur mycket jag verkligen saknar dig..

Idag föll ett mörker över mig, och sedan ett okänt antal timmar tillbaka så har jag inte kunnat hindra tårarna från att sluta falla. Jag vill begrava honom i min ilska, i mina sår, i mitt smutsiga blod och iskalla själ. Jag litade på orden hans läppar formade och öppnade min famn för att göra plats åt honom och hans fasansfulla stenhjärta.

Som jag serverade min djuphjärtade kärlek på fat framför honom, kämpade för att hålla den lilla glöden vid liv. Tillbaka du sände mig ett leénde lika förgyllt av plast som hjärtat du givde mig här om dagen.

Fortfarande kan jag ibland känna värmen av din hand i min, känna ditt huvud vila mot mitt bröst, höra dig ljuga om allt det jag en gång drömt om. Att du älskar mig. Låt allt detta bli en historia, ett vagt minne som vi en dag tillsammans förträngt. 

Som en svart tom tystnad tog du med dig ljuset och lämnade skuggan kvar.
I svagt mjuka rörelser lämnade du dina fotspår till mig, och lät tårarna kväva mig till döds. Var det konstgjord andning som fick mig att säga det jag inte ville? Jag önskar jag kunde göra min röst hörd. Mönstret vi tillsammans hade format krossades, och orden som existerade mellan oss svaldes med vinden.

Inatt var jag lyckligare än någonsin.
Han låg där brevid mig och höll om mig, kysste mig varm och viskade ord  likt den vackraste visa någonsin i mitt öra. Det var så vackert, och jag kunde inte hindra tårarna från att falla. Bara Gud vet hur mycket jag saknat dig, din lukt, din famn - ditt allt. Stunden vi delade, var det magi? - eller var det bara atmosfären som blivit allt tyngre av saknaden mellan oss?

-  Jag ville inte vakna, men gjorde det endå.

känslan av att vara ensamast i hela världen bryter verkligen av en på mitten.
Att varje dag fundera på varför man gjorde det där misstaget, hur det skulle vart om det fortfarande var vi. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde lämna dig, min livs största kärlek som jag så högt upp över öronen var förälskad i. Mannen jag kunde kyssa i evigheter och drömma om varje natt, fastän han låg brevid mig. Ni vet, han som fick mig att le oavsett vad.

Saknaden efter honom kommer visserligen att följa mig till graven,
men jag kommer inte ge upp mitt hopp om att han en dag skall komma tillbaka till mig,
med sina vackra ögon och låta mig ligga i hans famn för att lyssna till hans hjärtslag.

Jag gråter floder när jag tänker på promenaden vi gjorde tillsammans när snöstormen bet igenom våra kroppar, när vi gjorde snöänglar och du låg och kysste mig i ett hav av snö.
En sen sommarkväll älskade vi under stjärnorna, och jag grät för att det var så vackert.
Filmen som fick mig att skaka av rädsla vid första dejten, ditt knep att komma mig närmare?

smeknamnet älsko, existerar det fortfarande hos dig ?
Helvete, det skär i hjärtat på mig.

Med knutna nävar ställs jag nu mot väggen.
Ögonen tindrar inte längre av samma frihet.
Någons andetag biter mitt inre till små flisor. gör min röst
ohörd, trampar på mitt hjärta.
I min mun smakar allt rött, och lukten av rädsla
sitter i mina kläder. Frosten ute på marken lämnades
kvar av en anledning, och det får mina tårar att falla.
Läpparna går inte längre att forma, du kan inte läsa dem.
Orden kvider i det tomma intet, vet inte vart jag ska börja.
Livet har många vägar att erbjuda, men för mig finns bara en, och den
vill jag vandra tillsammans med dig. Snälla, kom tillbaka.

Allt eller ingenting ?

Jag leker en lek, l e k a -g l a d -o c h- b e k y m m e r f r i- l e k e n.
Jag ler och skrattar så falskheten klingar.
Medan äckelkänslorna väller innåt och innåt i magen, snart tar det stopp. Allt blir överfullt och jag kommer behöva kräkas upp dem allihopa, gång på gång, och det kommer sluta i katastrof. Allt kommer svämma över i en massiv översvämning av tårar, skrik och panik. Men den som är med i leken får leken tåla.

Jag vill bara ge upp, låta allting vara, säga pass och låta någon annan ta över.
Sanningen gör ondare än lögnen, och mitt hjärta är inte gjort för att klara av mer.