Inatt var jag lyckligare än någonsin.
Han låg där brevid mig och höll om mig, kysste mig varm och viskade ord  likt den vackraste visa någonsin i mitt öra. Det var så vackert, och jag kunde inte hindra tårarna från att falla. Bara Gud vet hur mycket jag saknat dig, din lukt, din famn - ditt allt. Stunden vi delade, var det magi? - eller var det bara atmosfären som blivit allt tyngre av saknaden mellan oss?

-  Jag ville inte vakna, men gjorde det endå.