Klockan ringde vid sju, och jag trodde aldrig att jag skulle orka.
Med max tre timmars sömn och med icke någon frukost sitter jag nu här och försöker tugga bort min hunger på mitt torra tuggummi. Jag är irriterad på människor i min omgivning, och är enormt trött på mig själv.

Mitt hjärta är fullt av saknad, och snart står jag inte ut.
Backa tillbaka två år, varför var jag hel då ?

Vart försann vännerna som kändes äkta?
Sandra, min älskade solstråle som alltid får mig på benen igen-
Utan dig kommer jag inte långt ..

Lämna mig aldrig.