Till en början tvekade jag, men sedan kastades lappen hastigt ifrån mina händer, jag tog mig mod att göra det. Idag, den 28 oktober 2008 säger jag Johanna Hedberg upp mig från McDonalds- västerleden. Jo, jag är faktiskt glad trotts att min själ just nu skriker efter att bli hel.

Har precis krypit ned i sängen under mina två täcken, varav ett i dun. De båda är klädda med satin, och blir hur vackra som helst när belysningen dämpats och skenet från ljusen speglar sig i dem. Det doftar dessutom smultron i hela rummet, jisses vilken smart människa som kom på dofljusen!

Idag har jag tänkt på killen som smulade sönder mitt hjärta, han som lyckades vrida mina känslor ett varv för mycket. Jag vet, bortkastad tid- men jag ger inte upp, detta skall smälta bort ur hela mig & mitt liv om det så är det sista jag gör. Bilderna sitter som klister i huvudet på mig och jag vill bara kräkas ännu mer galla än vad jag redan gjort, tömma det över dig och be om att helvetet skall ta hand om dig. Fan vad ont det gör.

o v e r  a n d  o v e r  a n d  o v e r  a g a i n . .