Väcktes av vibbarna som telefonen gav ifrån sig vid tio imorse, verkade som om han inte ville ge upp fastän jag gav fan i att svara. Stängde av, och somnade om.
Det börjar bli mörkt ute, och jag har fortfarande inte rört mig en centimeter utanför dörren, luften här inne börjar kännas aningen skum, men vad spelar det för roll när man dagligen kippar efter andan genom ett sugrör?

Idag har jag och mitt ego inte gjort annat än grävt ned oss i en av alla gropar som existerar under skinnet på mig. Det har gått bra, förutom att jag bara blev smutsigare.

Tårarna sprutade när lilla S ringde och berättade att hon var hemma igen.
Inget snack om saken, hon skulle ha med mig till Harrys ikväll. Kan man verkligen supa bort
bekymmer? I don't think so.