känslan av att vara ensamast i hela världen bryter verkligen av en på mitten.
Att varje dag fundera på varför man gjorde det där misstaget, hur det skulle vart om det fortfarande var vi. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde lämna dig, min livs största kärlek som jag så högt upp över öronen var förälskad i. Mannen jag kunde kyssa i evigheter och drömma om varje natt, fastän han låg brevid mig. Ni vet, han som fick mig att le oavsett vad.

Saknaden efter honom kommer visserligen att följa mig till graven,
men jag kommer inte ge upp mitt hopp om att han en dag skall komma tillbaka till mig,
med sina vackra ögon och låta mig ligga i hans famn för att lyssna till hans hjärtslag.

Jag gråter floder när jag tänker på promenaden vi gjorde tillsammans när snöstormen bet igenom våra kroppar, när vi gjorde snöänglar och du låg och kysste mig i ett hav av snö.
En sen sommarkväll älskade vi under stjärnorna, och jag grät för att det var så vackert.
Filmen som fick mig att skaka av rädsla vid första dejten, ditt knep att komma mig närmare?

smeknamnet älsko, existerar det fortfarande hos dig ?
Helvete, det skär i hjärtat på mig.