Antiquus amor cancer est, eller gammal kärlek rostar aldrig- som vi säger på svenska.
Finns det någon sanning i dessa ord ens, eller säger vi bara så för att vi är rädda att glömma saker som stått oss varmt om hjärtat? Lär du dig älska en människa, älskar du då denne tills döden skiljer er åt? Eller kan man faktiskt radera något som är så pass permanent?

Jag har hittat mig själv nu, vet alla svar utom frågan jag ställde honom här om dagen. Men det spelar ingen roll längre, för jag har gått vidare & har nog aldrig mått så bra.

De senaste veckorna har något förändrat allt, jag har lyckats öppna mina ögon igen & se att möjligheterna faktiskt aldrig tar slut. Jag har allt jag vill ha redan, världens bästa vänner, och lyckades dessutom få ett jobb här om dagen. Jag är bra, jag är stark och jag kommer att lyckas med alla mål jag strävar efter. Det känner jag på mig.

Tack för att du finns, <3.